hem  | konserter | P-G's Hörnalänkar  | kontakt 

 

P-G's Hörna

 




Skivresension 20170508


”Tidernas bästa övningsstycken”

Intim Musik IMCD 123


    Frédéric Chopin var ju pianist också och som sådan tvungen att öva vid pianot. Till skillnad mot sin ungefär jämnårige kamrat Liszt föredrog han som konsertpianist inte de stora scenerna och de stora publikmassorna. Han höll sig till det lilla formatet och utspelen.

    Man kommer att tänka på sådana skillnader, när man lyssnar till en nyutkommen cd (märke Intim Musik)  med Chopins etyder op 10 och 25 som de utförs av Megumi Fujita, mest känd runt om i världen som kammarmusiker i pianotrio med tvenne systrar. Jag menar dessa stycken brukar tekniskt urstyva unga pianister begagna till att visa upp sig, briljant, starkt och snabbt menar de att Chopins etyder ska exekveras. Fujita visar redan i den första etyden, op 10 nr 1, i C-dur en helt annan attityd till denna musik. Hon har all den teknik i kroppen som de raska modernisterna äger och gör bruk av, men hon avstår från att inhösta bravorop på deras vis. Med ett underbart anslag och en remarkabelt kontrollerad dynamik och med en lagom romantisk och klassicistisk känsla, hämtad från Chopins hjärta ( han älskade Mozart!) väljer hon gärna tempi åt ett en smula långsammare tempo och lockar därmed ur musiken schatteringar som undgår de snabbfingrade virtuoserna (ofta amerikaner), som ömsinne och en fjärils lätthet. Med risk att missförstås skulle jag vilja kalla Fujitas interpretation kvinnlig i ordets bästa bemärkelser.

    Jag kan ur denna samling fullödigt framförda mästerstycken inte plocka ut något ”bästa spår ”. Allt är ju så gott. En personlig musikalisk favorit bland dem är Etyden nr 1 ur op 25, Ass-dur. Pröva gärna den på skivaffären – och du är såld på Megumi Fujitas Chopinspel. Inspelningstekniskt håller skivan högsta standard liksom också bilder och skivhäftet och andra estetiska kommentarer till musiken som vanligt från Intim Musik gläder ögat och bidrar till den totala upplevelsen på gynnsammaste sätt.



P-G Bergfors


 ___________________________________________________________________



20170302


Ingen riktigt glad ”änka”


    Sedan Metropolitanoperan i New York för några år sen började sända ut över världen ett urval av sina operaföreställningar via Folketshus-föreningar i Sverige lär operaintresset betydligt ha ökat bland landets musikvänner. Numera utnyttjas samma teknik även av andra musikinstitutioner, exempelvis Kungliga operan i Stockholm. Nu senast hade man valt att därifrån skicka ut till påseende och hörande den sjunde föreställningen av sin nya Glada änkan, i original av Franz Lehár, men nu väsentligen omarbetad av Henrik Dorsin. Inte mycket mer än musiken finns kvar att glädjas åt i denna nyversion, som chefen och VDn för Kungl Operan i Stockholm i sina förord till föreställningen dock tillönskade andra operahus och den tilltänkta regissören att ta efter. Förmodligen låg bakom deras beställning av en annorlunda ”Änka” kanske främst tanken att väga upp den Wagnertyngda repertoar som Stockholmsoperan gärna stoltserar med men som möjligen drar ner publiksiffrorna totalt sett. Icke alla ”vanliga” musikälskare är ju Wagnerfrälsta.

    Henrik Dorsin är en trevlig prick på scen, allmänt talat, men sitt uppdrag att skapa ett nytt libretto och ny svensk  översättning i bunden form för den klassiska wieneroperetten, är inte lyckat. Som huvudperson i denna nya ”Glada änkan”, då som Benny Zetterberg, operans VD, kommer han så bra undan med äran i behåll, som man kan begära. Men för den röriga intrigen och i rollen som textförfattare kan han inte få godkänt. Överflödet av svordomar och det ganska onödiga tramset av lustigheter ”under bältet” tillsammans med en otrolig massa av påtagliga nödrim står i vägen för att man alls ska erinras om den ursprungliga wieneroperettens gammaldags charm. Man behöver inte vara en av dem som som snörper på munnen (av religiösa eller moraliserande skäl) generellt åt moderna operauppsättningar för att tycka att denna omarbetning har blivit ganska så misslyckad.

    Behållningen av den dryga tre timmar långa uppsättningen av Dorsins Änka är förstås den levande musiken.  Dirigenten tillhör kanske inte de mest namnkunniga i landet (Joakim Unander) men han får Hovkapellet att klinga bättre och visa mer spelglädje än på mången god dag. Sångarna får också godkänt i sin välsång. Det gäller framförallt de tre sångerskorna Elin Rombo, Marianne Hellgren Staykov och Miriam Treichl. I höjd med förmågan att sjunga vackert står inte deras nästan lika viktiga förmåga att skådespela övertygande ( så som man skämts bort av Met-sändningarna). Kanske är det mest personregin som fallerat, men naturligtvis spelar också bristerna i texterna en roll i det sammanhanget.

    Lite löjeväckande kan de små armbågsstötar te sig som Dorsin, möjligen för Stockholmsoperans sjävironiska syfte, utdelar i sin version åt det närmast konkurrerande operahuset, det gamla operettcentrat Göteborgsoperan. Tyvärr finns ju dock inte längre Stora teater-andan kvar i Götet från den tid då det var göteborgares högsta nöje att matas med operetter av gamla stofiler (?) som Lehár, Kálmán och andra. F ö har Stockholmsoperans ”Änka” blivit lite långvarigare än originalversionen av ”Änkan”, berikad som den blivit med ett par wienermelodier som faktiskt inte av Lehár blev tänkta att ingå i just Glada änkan, men som är ljuvliga och publikfriande ändå att lyssna till och samma andas barn som operetten från 1905. Den gamla goda tiden törstar man efter. Den här uppsättningen släcker inte på något vis den törsten. Och Ingmar Bergman roterar väl i sin grav, om han kommer åt att lyssna till detta försök att införa en modern typ av operett. Han gillade Glada änkan och satte upp den i hyllad version i Malmö i mitten på 50-talet. Men för honom gällde alltså andra kvaliteter i bearbetningsivern  än de som tycks vara rådande idag i Kungl huvudstaden.


P-G Bergfors


 ___________________________________________________________________


Skivresension 20160828


Fanny Mendelssohns ”Italienska”

Nosag CD228


    Konsertpianisten Solveig Wikman har följt upp sin tidigare utgåva (då märke Sterlings) av pianomusik som Felix syster Fanny Mendelssohn,  giftHensel, lät sig inspireras till omkring 1840, då hon med maken företog en resa till Italien. Den resan förde henne till olika turistcentra i Italien och så entusiastiskt omfattar hon den resan att den framstår som de ettoch ett halvt år som resan varade måste vara den lyckligaste och minnesrikaste perioden i hennes liv. Den här andra Fanny-skivan omfattar en cykel av pianostycken, tolv karaktärsstycken för fortepiano, som under titeln Das Jahr tituleras efter årets tolv månader, vartill hon fogat ett Nachspiel på runt 2 minuter, som är en nyårskoral ”Das alte Jahr vergangen ist”i Bachs anda.  Hennes viktigaste föredöme som tonsättare var Bach, ett inte så vanligt ideal på hennes tid, och sin son döpte hon till Sebastian.

    Den nya skivan (nosag CD 228) innehåller också ytterligare ett stycke från samma tid som ”Året”, nämligen Abschied von Rom. Det Rom hade att erbjuda fascinerade henne alldeles extra under den italienska resan och det skar i hjärtat, när hon  av praktiska skäl måste lämna lämna staden vid Tigern, det finns omvittnat i hennes dagbok.

    Medan hon i cykeln Das Jahr klingarmed mer personlig touche än i ”Avsked från Rom”, som däremot erinrar om broderns tonspråk till förväxling.  I månadsstyckena kan hon ibland klinga nog så dramatisk och harmoniskt djärvare än äldre brodern Felix i t ex sina Lieder ohne Worte, om man skulle råka ha ett känsligt öra, men hennes musik är alltid behaglig att lyssna till, enkel och proffsigt skriven, om än tekniskt inte alla ”månader” är så lättöverkomliga för pianister i amatörstatus. Dit hör förstås inte Solveig Wikman. Das Jahr-cykeln fullbordades i december 1841. Så som Solveig Wikman skriver i sina fylliga texter om Fanny och hennes musik, så är Fanny med denna serie av stycken den första i musikhistorien att döpa dem efter årets månader.

    Fanny avled vid unga år i en stroke och hon glömdes därmed bort som musiker och komponist mer eller mindre. De här pianostyckena återupptäcktes först 150 år efter sin tillkomst, utkom i tryck 1989.  Solveig Wikman, som här åter visar väldigt stort intresse för den stora skatt av glömd musik av kvinnliga tonsättare som finns, speciellt den som tillkom under 1800-talet, hon är alltså en pionjär genom denna varmhjärtade första skivinspelning av Das Jahr.



P-G Bergfors


 ___________________________________________________________________

Skivresension 20160801


Fannys musik

Cover


    Felix Mendelssohns syster Fanny var minst lika musikaliskt begåvad som han, både som tonsättare och pianist. Hon gifte sig in i ett lyckligt äktenskap med en konstnär Wilhelm Hensel och så pass accepterad har hon blivit att man redan i den första upplagan (1950) av Sohlmans lexikon hittar en biografi om henne under hennes namn som gift, Fanny Hensel, inte som Fanny Mendelssohn. Idag, då intresset för kvinnliga kolleger till henne är så stort att man ibland bortser från deras konsts kvaliteter och värderar deras musik högre mer eller mindre utifrån deras kön snarare än av deras verkliga skapandeförmåga, är det ingen diskussion om hennes höga och självständiga status.

     Fanny Hensel var verkligen en mycket begåvad tonsättare, men ödet ville sig annorlunda med hennes karriär.  I då rådande tidsanda och uppfostran erhöll hon endast i tidiga barnaåren likvärdig utbildning i musikens konst för samma förnämliga lärare som sin äldre bror Felix Mendelssohn.  Från tonåren var det bara brodern som sändes utomlands på studieresor för vidare utveckling, Fanny fick vackert stanna hemma, och både farfar och i djupet av sitt hjärta även Felix var emot att hon skulle få musik till yrke, åbäka sig som pianist offentligt i konsertsalarna  eller få fler av sina 4-500 kompositioner utgivna av trycket, i stället för att enbart vara en god hustru och duktig mor för ett gossebarn. Många musikhandböcker hävdar att Felix Mendelssohn på sin tid (första hälften av 1800-talet), utöver som ledande tonsättare, dirigent och annat, var den främste av alla pianister, men man undrar: Sanningen kan ha varit att Fanny Hensel skulle platsat ännu bättre i den positionen eller åtminstone lika bra..

      En nyutkommen cd (skivmärke Sterling) visar att hennes pianostycken generellt talat kräver snäppet mer av virtuost pianospel än Felix i sin klavérmusik. I och för sig inget avgörande bevis för deras respektive talanger, men kanske en antydan. Solveig Wikman, som har kommit att koncentrera sig på att framföra musik av kvinnliga musiker i allmänhet, har ibland som det förefaller fullt sjå att med högsta briljans i teknik och uttryck tolka Fannys Zwölf Clavierstücke och Vier römische Klavierstücke som är innehållet på denna pianoskiva. Särskilt med vänsterhanden om man får vara gnälligt kritisk för några ojämna 16-delars skull, absolut inget störande för en ”vanlig” musikintresserad. Snarare tvärtom:

    Solveig har all heder (utgivaren Sterling också) för att ha hittat fram till det dussin pianostycken som varit i stort sett obekanta för offentligheten, där de i manuskript förvarats på ett bibliotek i Oxford, England. De fyra romerska pianostyckena som upptar de sista spåren på cdn är uttryck för Fannys kärlek till Italien. Med sin make turistade hon under ett drygt halvår kring 1840 i detta land och lät sig inspireras till de fyra romantiska pianostyckena, alldeles särskilt när de vistades i favoritstaden Rom. De besökte kända och okända vackra platser i staden, deltog i karnevalslivet och umgicks med några franska musiker, med Gounod i spetsen, musicerade ihop och beundrade varandra ömsesidigt.

    Finner man Felix Mendelssohns Lieder ohne Worte attraktiva, ska man inte tveka att pröva Fanny Hensels stycken i samma genre. De är skickligt skrivna, skönt melodiska, formmässigt övertygande och harmoniskt nog så avancerade som Felix stycken. Man får utöver det musikaliskt goda man avlyssnar på köpet en informativ text om Fanny, skriven med ackuratess av Solveig Wikman, och en intervju med henne sist i det omfattande, bifogade texthäftet. Åtskilligt mer än detta kunde skrivas i en recension, men viktigare är att rekommendera till lyssnande den här charmiga musiken, som aldrig sårar örat.  Mendelssohn opp i dagen!



P-G Bergfors


 ___________________________________________________________________

Skivresension 20160414


Flitig lammhultare på ny cd

omslag


    Mats Larsson Gothe, i  50-årsåldern, har nått en position som en av vårt lands ledande och mest populära samtida tonsättare. Och är av dem kanske den mest produktiva. Så till den milda grad flitig att han i sin iver att skriva nya stora verk någon gång kan ”gå in i väggen” av överansträngning. Han har bland annat hunnit med tre symfonier och har på sin verklista ett stort antal solokonserter för olika instrument och en mängd kammarmusik, däribland tre stråkkvartetter. Men hans ryktbarhet har hittills  främst vilat på funktionen som framgångsrik  operatonsättare. Han inledde i den sistnämnda yrkesrollen med en vampyropera i vår tid (”Blod”) 1995, fick ett stort genombrott med helaftonsoperan Poet & Prophetess vid uruppförandet på Norrlandsoperan våren 2008. Positivt uppmärksammad blev snart därefter från samma scen operan Blanche & Marie hösten 2014, medan operan Silverfågeln om Jussi Björling med premiär i somras fått ett mer blandat mottagande, huvudsakligen beroende på hur man ställer sig till det kontroversiella textunderlaget (sanningsenligheten i Björlingbiografin).

    En weekend början av april i år bjöds i Stockholms konserthus en ”tonsättarträff” med kompositioner av MLG och i samband därmed har utgetts av dB-productions en cd med tre orkesterverk av honom. Huvudnumret är den ungefär halvtimmeslånga Symfoni nr 2 som tillkom i anslutning till att operan Poet & Prophetess hade sin urpremiär i Umeå på Norrlandsoperan. Den spelas på cdn av Helsingborgs symfoniorkester under ledning av Fredrik Burstedt, som f ö med känsla och skicklighet  hängivet dirigerar även de båda övriga orkesterverken på skivan, Autumn Diary (2013-2014) och The Apotheosis of the Dance (2012), då i spetsen för den utmärkta men numerärt mindre Västerås sinfonietta.

    Båda dessa orkestrar har ådagalagt ett särskilt intresse för nutida musik och är tydligt excellenta i sammanhanget. Första spåret på skivan upptas av ”Höstdagboken” (22 min 20 sek) och ger tillfälle för MLG att visa upp  formkänsla och virtuositet i att handskas med orkesterklanger. Hans tonspråk visar upp lyrisk såväl som dramatisk begåvning; den melankoliskt färgade dagboksmusiken blir  bara måttfullt ”modernistisk”, ibland snarare romantisk eller klassicerande. I det följande mycket medryckande orkesterstycket (10 min) tar MLG mycket spirituellt sin utgångspunkt från några takter ur den kända finalen till Beethovens Sjua, av Wagner en gång kallat för Dansens apoteos. Stycket slutar mycket abrupt mitt i dansyran och på så vis i skarpast möjliga kontrast till den Beethoven, som ju oftast verkar ha haft svårt att avsluta sina verk på annat sätt än med en samling ackord i långvarigt buller och bång.

    Symfonin nr 2 tillkom 2009 på beställning av Norrlandsoperans symfoniorkester. Den förlöper i en enda ,brett dynamisk sats, med väl sammanhållna avsnitt växlande mellan ytterligheter som lyrisk stillsamhet och kraftfullt målande i dramatisk stil så som det anstår en operatonsättare med status som Larsson Gothe med en personlig orkesterpalett, där blåsarna  (särskilt blecket) ofta känns dominera klangen.

    En i alla avseenden god presentation av en svensk tonsättare som känns väl värd att lära känna. Han är ”tillgänglig”, målerisk, man vågar säga folklig i ordets bästa bemärkelse.



P-G Bergfors


 ___________________________________________________________________

Skivresension 20160229


Sent  skulle den musiken väckas till liv


Gunnar de Frumerie: Sonater op 64 & 65, sonatiner op 43 nr 1&2 Mats Widlund, piano  dbProduction dbcd 171

    När man i Sverige pratar musik och kommer in på ”30-talisterna”, då avser man oftast Dag Wirén, Lars-Erik Larsson och Gunnar de Frumerie De var alla födda några få år in på 1900-talet, men de slog igenom som tonsättare in på 1930-talet. Tonsättargenerationen efteråt, ”40-talisterna”, var oftast medlemmar av den s k Måndagsgruppen och omfattade bland andra  Blomdahl, Lidholm och Sven-Eric Johanson. Dessa skrev en mer modernistisk musik och var generellt sagt mer uppkäftiga, de retade upp många i musikpubliken med ”missljudet” i sina kompositioner. Jämfört med dessa orknartade, stormiga komponister, tedde sig Wirén, Larsson och de Frumerie som milda västanfläktar. Närmast var de ett slags sentida Haydn och Mozart, klassicerande, lättlyssnade till. Larsson blev och räknas fortfarande till de mest populära svenska tonsättarna. Wirén blev internationellt bekant via marschen ur sin Serenad för stråkar, men de Frumerie hamnade oförskyllt något i skuggan av sina båda ungefär jämnåriga kolleger. Frumerie uppskattades främst för sina solosångers skull, men rätt ofta kunde man i Radiotjänsts då enda kanal lyssna till hans Pastoralsvit för flöjt, stråkorkester och harpa eller en Chaconne för piano.
Frumerie (1908-1987) var inte bara kompositör utan även en framstående pianist. Som ett par av sinavärldsberömda lärare kunde han räkna Emil von Sauer, en Lisztelev som arbetade i Wien, och den franske pianomästaren, legenden Alfred Cortot. Frumerie var själv en god och inspirerande pedagog och utnämndes 1962 till professor vid Kungl Musikaliska Akademien. Någon ”typisk professor” var han väl inte till karaktären, men en härlig, originell och spirituell musikpersonlighet med sinne för humor.

    En ung, tidig beundrare hade Frumerie i Mats Widlund, som f ö också bär professorstitel och lär ut klaverspel vid Musikaliska akademien och Edsberg, men även är uppskattad gästprofessor lite varstans ute i Europa. Widlund kom att studera in allt det myckna Frumerie skrev för ”sitt” instrument och sedan också all den kammarmusik som inrymde en pianostämma. De två klaversonaterna från 1968 visar den utveckling åt närmast ett romantiskt, espressivt tonspråk, som Frumerie lät följa på sin inledande klassicistiska period. Sonata nr 1 op 64 ansågs så tekniskt svår att annars virtuosa pianister både i Sverige och utomlands inte vågade ta sig an den musiken, ca 10 minuter i Allegro vivace ben ritmico. Sonata nr 2 op 65 har framförts oftare..Den är tvåsatsig med de för Frumeries temperament karakteristiska satsbeteckningarna Andante elegiaco och Allegro furioso con molto intensita.

    De två pianosonatinerna op 43 nr 1 och 2 tillkom redan 1950 och är som titeln anger i mindre format och speglar hans klassicistiska period, de är melodiskt enkla i den mellersta av de tre satserna per sonat, medan finalerna ter sig tekniskt mer komplicerade. Han sa själv att det roade honom att komponera dessa verk ( i stil efter 1700-talets tonsättare för klaveret), men redan här kan man märka Frumeries ådra på hans personliga vis.

    Märkligt nog har nästan inget ur Frumeries väldiga produktion för piano spelats in på skiva tidigare, undantaget är sonata nr 2 op 65, som tonsättaren själv en gång med den äran gjorde på skiva, och andantesatsen ur sonatina nr 2. I den övriga musiken på denna nyutkomna cd med Mats Widlunds inkännande och skickliga tolkningar, ett kärleksarbete anar man, är det fråga om förstagångsinspelningar på skiva. dB Productions i Malmö svarar för denna utmärkta pionjärinspelning, och man hoppas många som är nyfikna på den alltför bortglömde komponisten Gunnar de Frumerie ska locka till framgång även marknadsmässigt. Konstnärligt är det fråga om en absolut fullträff.



P-G Bergfors


 ___________________________________________________________________


November 2015


Lulu


I helgen tog jag bussen från Tingsryd till Hultsfred för att få tillfälle att se operan Lulu igen. En enda gång har jag sett den förut, fast då inte i komplett skick. Det var i Amsterdam, under en Holland festival, för bortåt tjugo år sen. Alban Bergs opera är så svår för alla som medverkar i den, med sång eller spel, skådespel, som dirigent, som regissör, att den idag knappast kan framföras av andra krafter än dem som verkar på Metropolitan i New York. Denna lördag gavs den som matiné, mer än fyra timmar lång, som livepåbio, dvs sändes ut för att via rymden som bio-live nå bland andra ett antal Folkets hus i Sverige, i Hultsfred accepterade en fotbollsförening(!) där att med ideella krafter erbjuda sändning av produktionen. Vi var bara elva i salongen på Valhall som närvarade, två herrar och nio damer, den normala könsfördelningen i kulturella sammanhang. I de två aktpauserna serverades buffétallrik och kaffe med hembakad äppelkaka för den som behagade.

   Alban Berg är en av de tre stora tolvtonsapostlarna, jämte Arnold Schönberg och Anton Webern. De utgår i sina kompositioner från tonserier i stället för skalor, de varierar och upprepar tonerna i en ordning de bestämt och förenar serierna med varandra, ibland i spegelvänd ordning, ibland uppochned. Alban Berg hade gjort succé med sin första opera Wozzek och beslöt sig två år senare (1928) för att skriva ännu en opera. Av olika skäl fullbordade han bara musiken till två av de tre akterna. Berg hann dö 1935, och man hade framfört operan i ofullbordat skick vid urpremiären 1937. Bergs besvärliga änka motsatte sig försök att låta någon annan komponera musik till den tredje akten. Inte förrän hon var död kunde man ge i uppdrag till wienaren Friedrich Cerha att orkestrera sista akten efter den text som Alban Berg själv skrivit till Lulu efter två tragedier av Wedekind.

      I komplett skick hade Lulu så premiär 1977 på Met i New York med James Levine på pulten och han kom sedan att dirigera 30 Met-föreställningar av operan, en enorm prestation fysiskt och psykiskt. Han skulle ha gjort det även i denna live-sändning, men förmodligen är hans krafter numera inte tillräckliga för att orka med det svåra, tunga uppdraget. Utan att bakgrunden till ändringen förklarades bestegs pulten nu i stället av Lothar Koenigs, som genomförde föreställningen på beundransvärt sätt tillsammans med den fantastiska Met-orkestern och en grupp hängivna, skådespelande sångare. I titelrollen medverkade Marlis Petersen, grevinnan Geschwitz var Susan Graham, hon sa i intervju att det var det svåraste hon lärt sig under sin framgångsrika operakarriär, Johan Reuter gjorde den centrala manliga rollen dr Schön (baryton) och som hans son Alwa imponerade tenoren Daniel Brenna. Basen Schigolch (den gamle mannen) var Franz Grundheber, som annars är berömd för sin Rigoletto-tolkning. Han har gjort Verdifiguren  i sju olika uppsättningar.  Regissör var samme William Kentridge, som för ett par år sen stod bakom också den briljanta version av Sjostakovitjs opera Näsan på Met , också den sänd live direkt via Folkets Husbiografer.

     Operan har en mycket stark handling, utanför gränslandet för borgerlig moral. Vem är egentligen Lulu ? Man får inget veta, varken om hennes härkomst eller fortsatta liv intill det hon framträder i operan. Hon har kallats ”den eviga kvinnan”, som behärskar männen men till sist blir deras offer, då hon mördas av Jack the Ripper. I texten möter hänvisningen ”en bild av kvinnans sanna natur”. Handlingen är fylld med mord och självmord, dödliga sjukdomar  och trånande män och därtill en lesbisk kvinna som också hon blir nedhuggen i sista akten strax efter Lulu. All musik är i tolvton, för många kan den vara i förstone besvärande knepig att smälta, i andras öron är den dödligt vacker. Där finns i hela operan inte ett enda rent dur- eller mollackord att ”vila sitt öra” i, men jag menar att av alla sorters musik är det faktiskt bara tolvton som ”klär” detta märkliga, rysansvärda, obegripliga musikdrama, som förstås inte undgår att gripa tag i publiken.

     En oförglömlig operaupplevelse blev denna Lulu tack vare liveopera på bio. Det var värt hela resan genom vinterfagra Småland. Bravo Hultsfred!  Det har gått tio år sen någon födde denna ljusa idé för Metropolitan att förmedla högpresterad opera till folket. 19 miljoner biljetter har sålts sammanlagt hittills i detta syfte.



P-G Bergfors


 ___________________________________________________________________


November 2015


Jazzpianisten


Den där lördan, när Jan Lundgren skulle stå för programmet genom Konsertföreningens försorg i Söderportskyrkan i Tingsryd, då satte vi publikrekord och fyllde helt den stora kyrksalen, och därtill fälldes bakre väggen ihop och där fylldes utrymmet med lyssnare på extrainsatta stolar. Inte sedan Malena Ernman sjöng i samma utmärkta konsertsal för 6-7 år sen, kan det väl vara, har den ryktbara musikpubliken i Tingsryd varit så fulltalig. Med andra konsertgivare brukar vi uppgå till runt 100 lyssnare per konsert i Tingsryd, men nu var vi dubbelt så många.

    Salen är idealisk för kammarmusik. Det har musikälskare i Tingsryd med omnejd förstått. Turnerande artister av hög klass har också förstått det, och de vet att de blir särskilt väl omhändertagna och uppassade  av Konsertföreningens idealister.  Där ges dom de bästa förutsättningarna för att prestera på högsta nivå med sitt spel eller sin sång. Akustiken är bra. Man sitter bekvämt skönt på kyrkbänkarna och bäst av allt, man får den där sällsynta närheten till artisten med ypperlig kontakt, som man mindre ofta får när artisten annars vanligen syns på distans på en alltför stor scen, som sker i de flesta konserthusen. Det blir ännu roligare att framträda, om man har publiken nära inpå sig. Och för publiken blir det bara ett plus också att se från relativt nära håll,  hur det går till när artisten ”hör av sig” från scenen. De visuella intrycken är inte oväsentliga vid en konsert.

   Det var ett särdeles nöje denna lördagseftermiddag att vara i god tid vid konserten och se hur salen fylldes, först sakta och sporadiskt, sen med allt större mängd insteg av förväntansfulla människor i hopar. Efter att ha övervarit några konserter känner man igen många av dessa ständiga återkommare. De tar väntetiden på att konserten ska börja till att prata om ditt och datt som timat sen förra konserten. En halv-timme innan såg jag ett par av mina grannar dyka opp och sätta sig på en förstabänk. Tio minuter senare kom en annan granne, den norska änkan, med käpp som stöd och en väninna i andra handen. Och där var han, den gamla fotografen som sällan missar någon konsert. Osv, osv. Den här dan kunde visst alla musikvänner i trakten räknas in.

   Till sist stegade dagens gästande artist in och satte sig vid flygeln. ”Minnen och musik” kallades konserten. Jan Lundgren tog mikrofonen och berättade om hur det kom sig att han med åren, han fyller 50 nästa år, utvecklats till vår främsta jazzpianist. Han berättar så lågmält och fint, inga divalater här inte, men en ödmjuk framtoning som vilar över hela konserten. Som ”legend” hade han introducerats före sin entré, och han avvisade beteckningen med att han blev riktigt nervös av den gesten från arrangörens sida. Men så tog han kontakt med publiken genom en fråga: ”Ni vet väl när jazzen kom till” ? Rätt svar är 1920-talet, men han svarade själv på sin fråga: ”På 1600-talet”.  Och förklaringen formade han sen i toner: Han lånade en vacker melodi av renässansmästaren Monteverdi och gav den ett nytt lyft. ”Det går att spela jazz på vad som helst”.

   Jan började spela piano privat vid 5 års ålder för en ”pianotant” hemma i Ronneby. Fick sen plats i kommunala musikskolan och lärde sig ”notpiano”, dvs att spela ”klassiskt” efter noter, men när han i 14-15-årsåldern tvangs sluta där, ty hans lärarinna hade blivit gravid och kunde inte undervisa honom längre, då övertogs den uppgiften av en tysk som han spelade upp ett stycke Chopin eller Mozart för, och tysken sa: ”Jag kan inte lära dig något mer i klassiskt pianospel, men jag kan lära dig improvisation och jazz. Gå och köp  en skiva med Oscar Peterson och lyssna till den! Janne blev helt tagen av ”Night train”, som 15-åring började han lära sig det nya musikspråket, han ville förstå hur man kunde improvisera låtar och lära sig kommunicera på ett nytt sätt som pianist. Och så illustrerade han sin nya musiksyn genom att spela just sin version av Oscar Petersons Night train. Ingen s k programmusik, dvs tåg-härm, men med härligt breda jazzharmoniska ackord underströk han den gnolvänliga melodin.

    Med den gjorda upptäckten var starten gjord. Han lärde känna andra jazzpianister från den tiden, Bill Evans, Errol Gardner, Bengt Hallberg och andra, fick faktiskt ett par lektioner av Hallberg på Musikhögskolan i Malmö och de blev vänner för livet och samarbetade mycket senare. De gjorde en skiva ihop, ”Back to back”, de spelade så, med ryggen vänd mot den andre, för att kunna lyssna bättre på partnerns spel, andra dubbelpianister med jazz föredrog att spela så de såg varandra, med flyglarnas framdelar riktade mot varandra. Jan Lundgren lät oss minnas Bengt Hallberg genom att framföra en av de melodier han skrev för deras samspelande, ”Autumn walk”, passade fint in i programmet denna soliga höstdag.

    En som kom att betyda mycket för Lundgrens karriär var saxofonisten Arne Domnerus, som gav honom chansen att spela tio år i Dompans orkester bl a på Skansen. Till husgud växte nu Duke Ellington och dennes komponist Billy Strayhorn.  Den verbala hyllningen illustrerades med  Jannes version av ”Take the A-train” i egen solotappning. Och sen fortsatte exposén med Jan Lundgren som lågmäld berättare och musikaliska avbrott som blev till hyllningar åt sådana jazzens stormän som haft särskild betydelse för Janne Lundgrens utveckling, mer av Billy Strayhorn, och av egen fabrikation en kul Leklåt till hyllning av Georg Riedel, avbrott också för anekdoter med sann bakgrund i den speciella humorskatt som är typisk för musikanter, som den alltid med allvarsminen på Rune Gustafsson,  eller den”intelligente Putte Wickman, vår främste stand-up comedian, genom tiderna”.

      Det blev flera stycken av egen komposition mot slutet av den bejublade konserten: ”View of P” där P-et stod för Prokofiev, en långsam, lite vemodig låt med drag av ryssen Prokofievs stil,  dess harmoniska underlag förblev dock fortfarande typiskt för Jan Lundgrens sätt att improvisera, ”Fly me to the moon”  fick drag av Sebastian Bach och den formella avslutningen blev ett hopkok av Jannes egen låt i långsam tretakt, ”Blekinge”, fick den heta, med en svängig version av Byss-Kalles slängpolska. Extranummer var ett oundvikligt krav från den stående applåderande publiken och Jan Lundgren besvarade dess önskan med en söt vaggvisa han tillägnat systerdottern Agda, en helt betagande sångbar melodi med variationer, sättning och ackompanjemangsfigurer á la Mozart.

      Se det var konsert med valuta för pengarna! Visst har man hört andra pianister framtona i Konsertföreningens normala ”klassiska” utbud, måhända var de rent pianotekniskt skickligare och snabbare med fingrarna vid klaviaturen än Jan Lundgren, men ingen av dom ägde dennes personliga improvisationskonst. Och vilken tur det var att han en gång fick höra Oscar Peterson spela och bestämde sig för att lämna Chopin åt andra pianister och själv sträva åt ett annat håll och bli en av världens idag främsta jazzpianister. Särskilt som våra andra storheter på den fronten, som Charlie Norman, Jan Johansson och Bengt Hallberg redan har lämnat oss och numera underhåller himlens änglar med sitt musikanteri. Ja, må han leva, Jan Lundgren !



P-G Bergfors


 ___________________________________________________________________


November 2015


Oförliknelig Persson


Denna fredag kl 17 i Allhelgonatid var vi två tillresande i en publik på bara runt dussinet musikvänner som satt i en glashytta i Pukeberg, nära Nybro. Intimt, mysigt värre och inte sämre för intimetetens skull. Stora konstnärer lägger ned minst lika mycken energi och entusiasm när de musicerar för en grupp om några få lyssnare som när de kan glädjas åt att spela och sjunga för 200 i en stor konsertsal. Själva scenen i Pukebergs glashytta hade trekantig form och några få kvadratmetrars yta. Två femarmade kandelabrar  avgränsade på yttrarna, med levande ljus som brann stilla och dragfritt. Men bakom allt det hela surrade ihärdigt ett ljud som kunde störa lite i början och inte kunde stängas av för glashantverkets skull, men som man allteftersom och ganska snart glömde bort att det fanns kvar som en ljudmatta bakom sången och spelet hela tiden.

    Smålands kulturfestival kallar sig världens största. Den körs i år för fjärde gången och fokuserar på att hitta nya konsertplatser för alla dem som har svårt att ta sig från landsorten in till de vanliga lokalerna på större orter, där musik utspelas. Nästa år planeras man i en större hytta på Pukeberg kunna under en vecka ge en modern opera.

   Men den här fredagseftermiddan var det två personer som medverkade, den älskade barytonsångaren Olle Persson och vid det välkomnande Petrovpianot  Mark Tatlow, lycklig och till synes himlaglad över att få musicera på det erbjudna instrumentet  i detta minisammanhang och förstärka intrycken av Olle Perssons medverkan med sitt härliga ackompanjemang. Det blev en sällsynt fin timme med dessa två - suveränt, överdådigt, vackert, dramatiskt. Det finns i Sverige många välklingande barytoner av världsklass men ingen når i scenisk utstrålning och presentationskonst utöver Olle Persson.

       Visor, romanser och operaarior. Han började med Stenhammars (Bo Bergmans) Positivvisa, förmedlade sedan samme Stenhammars musik till Ekelunds Vandraren, briljerade med tre låtar av Peterson-Berger och gav från hjärtat sin syn på fyra Barfotasånger av Allan Pettersson, poet och tonsättare, en  bister man i symfonier, dysforisk och arg och med taggarna utåt som osocial musikant och människa. Olle Perssons inträngande tolkningar av Pettersson finns på skiva, liksom andras Barfotaversioner, men Perssons medkännande sång gör hans sång oförliknelig.

      Don Giovanni har Olle Persson gestaltat i många hela operauppsättningar, vid denna sköna stund mot surrig bakgrund blev bara plats för Don Juans Serenad (Canzonetta), ett slagnummer som även det medger olika tolkningar och Perssons-Tatlows övertygade.

    Händel uppfattas i många eftervärldsliga musikkretsar vara en barock bifigur, mer eller mindre i skuggan av jämnårige Sebastian Bach. Men varför jämföra dessa barockstorheter som riktade in sig på att (som Bach) skriva orgelmusik, passioner, kantater och diverse kammarmusik respektive (som Händel), med stort register på sin repertoar också, men i sitt nya hemland England mest känd som operatonsättare. Persson sjöng med sitt unika engagemang in Händel i våra hjärtan, med fyra arior ur delvis okända operor. Det var vackert, stormigt, ljuvligt, det väckte upp för nytvättade öron, det berörde. Den äldre fransosen Lully underhöll till sist med en bullrig upptågsmakar-aria ur sin opera Psyche från 1678. En perfekt slutpunkt på Persson-Tatlows exklusivt genomtänkta program. Av våra klappande händer föddes ett extranummer, som inför natten stillade alla själar på Pukeberg, den korta prologen ur en diktcykel av Ned Rorem.

      En delikat musikstund att minnas.



P-G Bergfors


 ___________________________________________________________________


Nya böcker och skivor November 2015


Bäste Herr Håkanson


Häromveckan damp  ett stort och spännande paket ned i brevlådan. Det innehöll två rätt tjocka böcker (på 200 respektive 350 sidor)  och två cd med mycket musik, 75 minuter på vardera) inristat. Allt material, allt läsvärt och hörvärt, fokuserade på Knut Håkansson.

  Och vem var Knut Håkansson?  Kontakta Bengt Andersson, Altfiol i Väst. Han vet mest i världen om Knut Håkansson, men helt kort presenterad var Håkanson  en idag tyvärr rätt bortglömd tonsättare som skrev musik  i olika fack, utom opera, och som stilistiskt placerar honom som både romantiker och ”polyfon” nyklassicist med Bach som högsta föredöme. Han var född i Kinna 1887 men dog redan vid 42 års ålder (Luciadagen 1929) i en ärftlig njursjukdom.

   Den tjockare boken bär titeln ”Oss tonsättare emellan” och återger i urklipp en brevväxling mellan Håkanson och en tonsättarkollega i Uppsala, Josef Eriksson, som i den mån man hört talas om denne ses mest berömlig för sina solosånger. Bengt Andersson har ”klippt ut” kortare bitar ur de många hundratals breven och kommenterat dem i precisa ordalag. Med dessa citat och kommentarer kommer man båda tonsättarna nära in på livet, de blir personer som känns som goda vänner i en vardag på 1910- och 1920-talet. Håkanson har av de båda  ett bättre liv, tryggare på många sätt även om Håkanson mot slutet av sitt liv drabbas av skilsmässa från sin hustru, förre vännen och tonsättaren Ture Rangström tog henne ifrån Knut. Eriksson skriver ibland att han är ”mer än vanligt nere i humöret”, ibland därför att han drabbas av mindre missräkningar eller känner sig kränkt som kompositör, där hans mål är att bli ett ”erkänt namn”. Håkanson har både många omtänksamma ord till tröst och stöder ofta sin olycksbroder, sin femton år yngre kollega, även ekonomiskt med reda pengar,  sedlar i breven, växlar och lån. För båda herrarna är denna brevväxling och vänskap på distans  av stor vikt, de kan diskutera sina nyaste kompositioner och uppmuntras att diskutera musik, egen eller andras. Den här boken är alldeles nyutkommen och till det skrivna innehållet får man på köpet även en cd med samma titel som boken, ”Oss tonsättare emellan”.

    Denna cd rymmer kompositioner av Josef Eriksson, sånger och en svit för stråkkvartett ”Bukolika” op 27 (närmast en serenad till stämning och stil) och ett stycke till för stråkkvartett, I skymningen (1921) i mycket fina framförande av Klarakvartetten från Göteborg. Sångare på skivan är Gabriel Suovanen, som sjunger insiktsfullt, textnära och innerligt och vid flygeln kan glädjas åt att ha pianisten Solveig Wikman. Hon är inte bara en utomordentlig ackompanjatör men har också utvecklats till en virtuos solopianist. Wikman har dock inga solouppgifter på just denna cd men väl  på den andra, lite äldre cdn (2011) , som är helt ägnad åt Håkansonmusik och inleds med Variationer och fuga över en svensk folkvisa op 37 ( En gång i bredd med mig). På den cdn  får hon imponera  tillsammans med samme baryton, Gabriel Suovanen, i romanser till diktare av ibland det glömda slaget,  men mest älskar jag själv  Håkansons tonsättningar av Två dikter av Ernst Norlind op 22. Wikman framför också en del solostycken för piano, inte så djupsinnig musik men synnerligen välskriven för instrumentet, och helt enkelt ”vacker” på ett gammalmodigt sätt. Håkansons pianomusik är inte storartad men älskvärd, jag skulle vilja kalla den ”omsorgsfull”, särskilt i de läckra pianominiatyrerna ”Skogstemplet” op 13.  Till inspelningarna hör också  tolv tvåstämmiga Svenska inventioner op 26, som räknas till de kompositioner som är mest typiska för Knut Håkanson. Det rör sig om polskor från olika landskap som här bearbetats av honom  ”i Bachs anda”.

    Låt mig också säga att skivan Oss tonsättare emellan också finns utgiven separat, om man av något skäl måste  avstå från att samtidigt köpa den tjocka och intressanta boken runt brevväxlingen mellan Håkanson och Eriksson.

    Återstår att ur det spännande och fulladdade postpaketet fiska upp även en äldre bok med titeln ”Tonsättare Knut Håkanson som musikrecensent i Göteborg” och fästa uppmärksamhet på denne ”Kulturvärnare med närhet och humor”. Bengt Andersson  har  (2011) åter varit framme med klippsaxen och  gjort ett enormt  researcharbete. Han har valt ut avsnitt ur recensioner som Knut Håkanson skrev under sina två sista levnadsår som musikkritiker på GHT (Göteborgs Handels och Sjöfartstidning) och funderat kring dem och kommenterat deras innehåll. Man får på så vis en informativ bild av det offentliga musiklivet i Göteborg (Musik-Sverige) och speciellt Göteborgssymfonikernas konserter, inte minst vilken sorts musik de utförde för att vinna gehör hos publiken. Konserthuset på Heden hade några år tidigare brunnit ned, man fick med orkestern hålla till på Lorensbergsteatern och i andra sammanhang kanske Valands, i väntan på att det nuvarande nyare Konserthuset stod klart i mitten av 30-talet.

    Håkanson skriver på en lätt ålderstigen svenska men även i denna bok kommer man människan närmare till person och tyckande. Han skriver i regel positivt om orkestern, dess dirigenter och musikanter, mycket sällan väljer han i en recension en lite gnällig, kritisk ton. Man upplever hans idoler bland tonsättarna, Bach som sagt främst, men även Schubert (”försynt, hjärtegod musikskapare”) och Carl Nielsen som ”Nordens kanske störste tondiktare”. Han är lite konservativt lagd och mer modernistisk musik är han sällan glad åt, den nästan jämnårige Kurt Atterbergs sätt att direkt låna ur svensk folkmusik till större verk, känner han sig inte befryndad med, hans egna tonsättarideal slår förstås igenom i hans recensioner. Lite förvånande gillar han inte Hindemith, trots att Håkanson och Hindemith i mångt och mycket är lika varandra, möjligen finns ett uns av avundsjuka och bitterhet invirad i den bedömningen. Att Håkanson var en bildad karl fattar man snabbt när man läser hans texter i GHT. Hans prosastil är lite högtidlig och kanske tycker man ibland lite överlastad med  citat ur den kultur man förväntas som läsare själv vara försvuren åt, inte sällan dyker latinska uttryck upp, men man får deras betydelse klarlagd och det är på många sätt lärorikt att ta del av Knut Håkansons recensioner.

    Jag får intrycket att Knut Håkanson var rätt stolt över sitt kunnande som tonsättare, och visst gör Bengt Andersson honom och den i övrigt bortglömda svenska musiken en mycket stor tjänst genom att dra fram dessa forna komponisters personligheter och deras musik i ljuset. Knut Håkanson är förvisso en av dem som i sin himmel har anledning att vara mycket tacksam för den flitige och ambitiöse Bengt Anderssons mödor.



P-G Bergfors


 ___________________________________________________________________

Konserter oktober 2015

Saxofonkvartetterna sonic.art, och Rollin’ Phones

Tillfälligheternas spel


Kammarmusikvänner ges tillfälle att höra sin sorts musik genom flera olika arrangörers  medverkan. Över hundra är arrangörerna i landet med just kammarmusik på sina program. Göteborgs kammarmusikförening ordnar per säsong åtta konserter och de är ju inom nära hörhåll för Lerums entusiaster.  Far man nedåt Småland till finns en  arrangör i Tingsryd med en Konsertförening som är ovanligt populär både bland turnerande musikartister och småländska musikälskare.

    Jag har under de senaste dagarna avnjutit konserter både på Artisten i Göteborg och i Söderportkyrkan i Tingsryd. Båda är trivsamma lokaler som gjorda för att på bästa sätt återklinga kammarmusikaliska solister och grupper. Tillfälligheter har gjort att i båda fallen stod saxofonkvartetter i fokus, i sanning ett något ovanligt sammanträffande.  Vad man som lyssnare fick ut av dessa konserter var i hög grad olika. Det har varit intressant att se och jämföra utfallet av konserterna, beroende på respektive arrangörers upplägg liksom artisterna och programmens olika karaktär.

     En av mina söner arbetar sen ett par år i södra Belgien. I våras besökte jag honom och han skjutsade oss runt i landsändan, från Brüssel och i stort sett rakt söderut mot franska gränsen. På vägen stannade Johannes upp vid en liten ort vid floden Maas (eller på franska Meuse). Jag gick ut på bron över floden och uppmärksammades på ett  antal byster, statyer, anslag, som alla visade porträtt av samme man. Det visade sig vara Adolphe Sax, han som uppfann saxofonen i mitten av 1800-talet och som var född i den idylliska staden Dinant , som vi oväntat just besökte. Sax föddes  6 november 1814 och hans insatser som instrumentmakare hyllades således i fjol lite extra,  200 år efter hans födelse. Han uppfann också andra blåsinstrument, men bara saxofonen, saxen, kom i omsvang, tidigast i s k klassisk musik, senare och inte minst i jazzmusikaliska kretsar.

      Repertoaren för saxofon inom ”klassisk” musik är begränsad, men den existerar. Det finns solokonserter för instrumentet, bl a en av Lars-Erik Larsson, och det finns t.ex. kvartetter som omfattar fyra olika instrument, sopran-, alt-, tenor- och baryton-saxar. Adolphe hade det kämpigt med sina olika uppfinningar, särskilt genom att han motarbetades av avundsjuka konkurrenter. Inte mindre än fem gånger gjorde han personlig konkurs och han dog i fattigdom i Paris 1894.

      Vid konserten i Tingsryd utfördes hela programmet av saxofonkvartetten sonic.art, som har Berlin som europeisk replipunkt. Två glada herrar och två dito damer spelade ett program, som bl a omfattade den mest berömda av saxofonkvartetter, den av ryssen Glazunov, välskriven som alltid  det denne ryske tonsättare komponerat, men inte särskilt upphetsande eller med ”det”. Huvudnumret för sonic.art var ett arrangemang av Philip Glass stråkkvartett nr 3, minimalist i sin prydno, så också i detta verk som syntes mig tämligen andefattigt och ointressant och som med sina fem satser tog rätt lång tid att enformigt framföra. Sonic.art hade alltså löst dilemmat med att repertoaren av originalverk för sax-kvartett är så begränsad, men detta långtråkiga verk och dess dominans i programmet gjorde att hela konserten tog färg av ”stråkkvartetten” av Glass. Han är dock sannolikt  den nutida musikvärldens mest framgångsrika och rikaste tonsättare. ”Skadan” kompenserades av ett par Piazzolla,tangos som slutnummer -  slutet gott, allting gott kanske.

    Konserten i tisdags (20/okt) på Artisten gjorde ett helt annat intryck. Vive le Saxophone bar den som titel, man hade alltså tagit fasta på 200-årsjubileet, visserligen en kort tid efter Sax exakta födelsedatum men ändå genom att ge en uppfattning om  Sax levnad i tiden.  Bland hans bästa vänner och beundrare i Frankrike fanns t ex Berlioz. Kammarmusikföreningen hade också tagit skeden i vacker hand och insett att den mjuka klangen av en saxofonkvartett i längden blir lite tröttsamt, enformigt  att lyssna till. Man hade därför som kontrast anställt operasångaren Olle Persson, som därtill tjänade som en uromordentlig presentatör av ett omväxlande program, där de fyra damerna i Rollin’ Phones  avlöstes av en sprallig, karaktärsfull och uttrycksfull Olle Persson,  på bästa möjliga sätt, både roligt och informativt utifrån sällsynt begåvning som aktör och stora kunskaper om Sax och andra upphovsmän på den musikaliska menyn för kvällen.  Jean Baptiste Singelée är väl okänd för de flesta, men han skrev alla tiders tidigaste saxofonkvartett 1857, och ur den fick lyssnarna inledningsvis prov på. Roligaste numret var dock ett åtta minuters sammandrag av Bizets opera Carmen, där Olle P inte bara sjöng i sitt naturliga stämläge som baryton utan även tycktes behärska sopran- alt- och tenorstämmor som tillkommer andra huvudpersoner i Bizets opera.

     Avslutningen på denna omväxlande och  lättlyssnade konsert bildade ett par Barfotasånger av Allan Pettersson, i underbara tolkningar av kvällens solosångare mot en arrangerad bakgrund av fyra välljudande saxofoner.

     Så! Där ser man – och hör man: hur helt olika de kan te sig, kammarkonserter med olika syn på och förmåga att framhålla musik för likartade instrument. Som en extra ”grej” hade man till konserten på Artisten möjlighet att presentera ett nykomponerat verk för alla krafter på scen, dvs baryton plus fyra saxofonister. Fredrik Högberg hade skrivit både text och 28 korta satser musik, ett beställningsverk alltså, som ingen i auditoriet hört förut och som därför trots en knappt rumsren text kunde väcka munterhet hos de flesta och kändes som ett fräscht inslag.



P-G Bergfors

 ___________________________________________________________________


Konsert den 20/9 2015

Ava Bahri, violin & Mikael Holmlund, piano

Virtuost till max


Vill man som violinist visa upp sitt högt utvecklade tekniska kunnande, då väljer man gärna någon av av den belgiske fiolisten Ysaÿes sex originella sonater för soloviolin. Ava Bahari valde att framföra den sjätte i E-dur vid säsongöppningen med Kammarmusik i Lerum i söndags (20/9) . Hon uppvisade i detta knepiga stycke liksom i övriga verk på programmet en ekvilibristik, som fick alla i den välbesatta Missionskyrkan att häpna. Det finns superlativer, som musikrecensenter egentligen inte får ta till om dem som ska lovordas eller kritiseras, men denna kväll låg ord som häpnadsväckande, makalöst, fulländat och ofelbart nära till om hennes spel.

Visst hade Ava fått låna Nilla Pierrous äkta italienska instrument, en Pietro Guarnerius ”ex Gertler”, men man bör samtidigt komma ihåg att detta bara att få traktera en cremonesare i sig inte direkt underlättar för vem som helst att spela så suveränt som Ava Bahari denna afton, snarare tvärtom ställer ytterligare krav på exekutörens eget kunnande. Halva äran för det lysande spelet som uppvisades denna kväll tillkommer för övrigt Mikael Holmlund vid flygeln, en fingersnabb herre som nått fram till en virtuositet på samma nivå som Ava Baharis och som i likhet med henne har en nylig underbarnskarriär just bakom sig.

Först på programmet stod Saint-Saëns första. Fiolsonat, som sällan hörs framförd live. Saint-Saëns är för övrigt en alltför sällan exponerad, produktiv tonsättare, om man räknar bort de 2-3 minuterna för ”Svanen”och en altaria ur Simson och Delila. Han ger i denna sonat pianisten ett fruktansvärt göra med mängder av små, svarta nottecken, kanske trettitvåondelar mest, och att Holmlund i alla passager lyckades hålla balansen i relation till violinisten i dessa svindlande tempon och utan hjälp av bladvändare, det var en superbragd, värdig en Svenska Dagbladets guldmedalj för idrottslig såväl som konstnärlig gärning.

Efter Ysaÿes solosonat följde Chaussons Poème, med plats för Holmlund att fungera som full symfoniorkester i dialog med Ava. Briljant och känslosamt och med en avundsvärt skön tonbildning från Avas sida. Kaffepausen som följde kändes ovanligt nödvändig efter första avdelningens utåtriktade samspel och vad som somliga kunde känna nästan som ett övermått av fransk ton från förra sekelskiftets dagar och virtuos teknisk demonstration av musikanterna.

Konstnärligt mest gav nog i de flestas öron Edvard Grieg med sin tredje violinsonat (c-moll), och Peterson-Berger ”satt” faktiskt också bra med ett Frösöblomster, ett lyriskt albumblad och en av låtarna för klaver, nämligen Nachspiel, med ett drag som fick lågorna från de levande ljusen på väggen bakom Holmlund att fladdra extra livligt.

Med en Fantasie brillante över teman ur Rossinis opera Othello av böhmaren H. W. Ernst kom den långa, spännande kvällen till sin avslutning, och åter med mästerlig medverkan och samspel från Avas och Mikaels sida. Och vem var nu denne Ernst ? På sin tid en uppburen fiolist, som började framträda offentligt som underbarn, turnerade tillsammans med Paganini och framförde dennes svåraste stycken lika skickligt som, men ännu mer själfullt än upphovsmannen själv. Ernst ”behöll god smak även i sina mest virtuosa kompositioner” står det i ett lexikon att läsa om honom som kompositör. Detta sällsynta omdöme kan man väl låna essensen av också om de två unga musikanter, som gav oss denna söndagskonsert. Vad månde bliva, när Ava nu får om möjligt än mera puts på spelet och kanske en annan repertoarinriktning åt Mozart och Beethoven till av Kolja Blacher i Berlin. Extranumret, en bekant danssats ur en solopartita av Bach, gav tacksamt mottagen försmak av galanteri från en gammal mästares håll.



P-G Bergfors